Det var en helt vanlig kväll på restaurangen, med doften av färska örter som fyllde luften och ljudet av lugn bakgrundsmusik som låg som en mjuk filt över rummet. Jag rörde mig genom den lilla lokalen, plockade bort borden och försökte hålla ett öga på alla gäster som satt och njöt av sina måltider. Det var ett ställe där alla kände alla, där stammisar kom och gick, och där varje beställning var en chans att visa lite extra omsorg.
Beth, en av servitörerna, var gravid och kände sig inte riktigt på topp idag, så jag hade ställt in mig på att hjälpa till med städningen för att lätta hennes arbetsbörda. Vi var ett bra team här, och om någon behövde hjälp så ställde vi upp för varandra. Det var så vi fungerade, vi som jobbat här i flera år.
Plötsligt, mitt i allt, hörde jag ett skratt som fick hela min kropp att frysa till. Det var ett skratt som jag hade hört för många gånger för att kunna glömma. Ett skratt som katapulterade mig tillbaka till högstadiet, till alla de där dagarna då jag var den tysta tjejen längst bak i klassrummet, den som aldrig riktigt hördes.
Jag tittade upp och där var hon. Heather. Skolans drottning. Och med henne var hennes gäng, de tjejerna som hade gjort min tid på skolan till ett regelrätt helvete. De hade skrattat åt mig, hånat mig för min klädstil, mina sätt, mitt utseende. De hade alltid haft den där arroganta glansen i ögonen, och jag visste redan att de nu skulle ge mig samma blickar.
Och där, mitt i restaurangen, stod Heather och såg på mig med ett smirk. Det var som om ingen tid hade gått. Hon såg fortfarande ut som hon gjorde i skolan, fortfarande så självsäker och glättig, som om världen var hennes att styra över. Hon gick rakt emot mig, och jag kände hur all den där gamla ilskan, all osäkerheten från ungdomsåren, började bubbla upp inom mig.
“Hej där, titta vem vi har här,” sa Heather, och det var precis som jag minns det, den där spydiga tonen. “Fortfarande samma, eller?” Hon såg på mig från topp till tå, som om jag var en annan version av den person hon förutspådde att jag skulle vara.
Men idag var jag inte den som jag var då. Jag var inte den där blyga tjejen längre. Jag hade byggt ett liv här, på mina egna villkor, och Heather var inte längre den person som fick definiera mig. Jag tog ett djupt andetag, såg på henne och på de andra i hennes gäng, och för första gången på länge kände jag mig inte osäker. Jag hade vuxit, och här och nu var jag den som kontrollerade vad som hände härnäst.
“Ja, jag är fortfarande här,” svarade jag lugnt och med ett leende som inte var lika osäkert som förr. “Och vet du vad? Jag gör något som jag faktiskt älskar. Det verkar inte som om ni har förändrats så mycket.”
Det var något i den där frasen, något i mitt sätt att stå där, som fick deras självsäkra mask att spricka för ett ögonblick. Jag såg det. De var inte längre drottningar av världen, utan bara människor, precis som alla andra. Och medan jag städade upp och hörde deras skratt fortsätta bakom mig, visste jag att jag hade vunnit på mitt eget sätt.